de där dagarna som kallas livet

en liten överraskning

Åh, vad jag känner att dagarna rusar iväg för tillfället. Helt klart börjar jag dessutom att få lite resfeber också. Kanske inte så konstigt. Eftersom att K börjar jobba samma dag som vi kommer ner så har min pappa erbjudit sig att flyga ner med mig och barnen. Jag har flugit själv med dem några gånger innan men just nu känner jag mig himla tacksam för att han kommer att vara med. Jag känner att det har varit en tuff höst och orken och tålamodet är inte vad det brukar. Två månader i solen kommer därför väldigt lägligt.

Dagarna före vi åkte till Dublin så damp det ner ett paket i brevlådan. Ett väldigt uppskattat sådant må jag säga som jag hade mycket väl användning av på resan.

sudio

Jag har länge gått och suktat efter just denna pryl så således var det extra uppskattat.

Ni som har hängt med ett tag vet att jag verkligen månar för traditioner och julen är en av mina absoluta favorithögtider men detta år har det blivit begränsat med pynt och jag ska villigt erkänna att jag inte har känt den vanliga lusten att fixa eller baka. Men så har vi ju varit inställda på Kanarieöarna sedan oktober också. Albisen är mest orolig över att det inte finns några granar på Kanarieöarna och då finns det ju ingenstans att lägga paketen. Hon är också den som julfixar mest härhemma för tillfället och ikväll har hon pyntat sitt pepparkakshus som hon gjorde hos våra grannar häromkvällen. Sötnosen!

Nu ska jag hoppa i ett varmt bad och bara softa resten av kvällen!
Kram ❤️

Previous Post Next Post

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply