de där dagarna som kallas livet, närvaro och reflektion, spanien

Han har gått ifrån mig

Ja, härom morgonen så var det ett faktum. Han reste sig upp, släppte taget och gick. För visst är det ju så, att mini har lärt sig att gå. Vid elva månaders ålder tyckte han att det var dags:) 

IMG_7309_1896 kopiera

Från början tog han två steg, sen fyra och nu är han uppe i en 8-10 stycken. Så jäkla härligt att se!

IMG_7316_1901 kopiera

I kväll gör vi inte många knop. Mini har just somnat och de andra två kollar film på iPoden. Den här mamman är trött, sliten och fantiserar om att få sova en hel natt. När ska sötnosen lära sig att nappen är den där blåvita plastsaken som han leker med, inte den som sitter på min kropp, en bit nedanför hakan, i linje med armhålorna……. Tre dagar själv med barnen, utan sitt sammanhang, det tär. Sol, pool och värme till trots. Funderar på att beställa tid för lite pedikyr och dylikt när K kommer hem, samt boka bord på någon mysig restaurang. Det är så jag tankar energi!

Nu ska jag slappa med min bok ”The secret of happy ever after” av Lucy Dillon, som förmodligen aldrig kommer att vinna något litterärt pris men som passar en dränerad mamma PERFEKT! Med mini som ligger och snusar bredvid, och förmodligen drömmer om att han springer barfota på någon äng, eller längs havet. Livet, mina vänner, det är HÄR och NU.

Hoppas att ni också har en härlig söndagskväll!

KRAM

Previous Post Next Post

You Might Also Like

6 Comments

  • Reply Agge 28 juli, 2013 at 19:00

    Är ju såååå kul med dom däringa första stegen…:)
    Ha en fortsatt skön kväll.Kramiz…

  • Reply Happyvardag 28 juli, 2013 at 20:00

    Vad härligt! Och så jobbigt det är att inte få sova – tortyr stavas det. Älskade Lucy Dillons bok Ensamma hjärtan och hemlösa hundar samt läser just nu Hundar, hus och hjärtats längtan. Perfekta böcker för att bara flyta bort i tanken. Sånt behöver man också…..Kram och hoppas nattesömnen blir god

  • Reply Adela 28 juli, 2013 at 20:23

    Så goooo och så härlig!;)
    Underbart med de första stegen:)

    Kramar
    Adela

    • Reply helenasenklavardag 28 juli, 2013 at 21:09

      Tänk vad glad man blir när de tar de första stegen.. Sedan kan man ju tycka att det var lugnare när de inte kunde gå, för då visste man var de var någonstans, när de börjar gå måste man vakta dem mer.
      Kram Helena

  • Reply Jess 29 juli, 2013 at 17:30

    Men neeeej, Brunisen, vad sa jag innan jag åkte hem; nu väntar du med att ta dina första steg tills tant Jessica är tillbaka 😉
    Puss

  • Reply Annica 30 juli, 2013 at 06:28

    Underbart med de första stegen!

  • Leave a Reply