de där dagarna som kallas livet

Jo, men hej! Nu är jag här igen…

Jag måste vara världens i särklass sämsta på att hålla någon slags kontinuitet på det här stället för tillfället. Jag vill så mycket, men sen tar orken slut när det är mycket annat som pockar på energi och uppmärksamhet. Jag skulle ljuga om jag sa att det var något annat än tungt att vara själv med barnen cirka 20 dagar i månaden, samtidigt som man jobbar och då och då tar på sig andra åtaganden.  

 
Oktober virvlade in med en hiskelig fart. Och knappt hade månadens första dag passerat förrän löven började falla. Eller i vilket fall så kändes det så. Bruno fick sig passande nog en ny höstjacka förra helgen. En som han valde ”skääälllv”.  

 Förutom att han kan det mesta just ”skäääälllv” för tillfället så har han just äntrat kiss-och bajsåldern. Ja, jag vet de ska alla igenom den…. Men när man hör b-ordet en hundringen gånger om dagen blir det aningens tröttsamt. Samtidigt som jag tycker han är så charmig. Han testar ju sig bara fram. 

Vad mer har hänt? Jo, jag och min kollega Malin har anmält oss till Göteborgsvarvet i maj. Så nu blir det inget ligga på sofflocket i höst och vinter. 

  
21 km så nu ligger vi i hårdträning för att klara milen på 55 min. Är det någon mer som ska springa? För min del blir det mitt första lopp någonsin och det känns så fantastiskt kul att ha något att träna inför. 

  
Ett litet jobb har jag också hunnit med, som snart kommer i en tidning nära dig. Där blir det lite fler bilder från vårt kök och lite tips på höstens trender. En mycket spännande erfarenhet. 

En annan väldigt spännande erfarenhet, dock av en helt annan karaktär var att Julian och jag gick vår första modevisning i lördags. För mig var det en stor grej att gå utanför min comfort zone, men jag tyckte verkligen om det. Vi var ett härligt gäng som gick ❤️ 

 
  
Julian var en riktig stjärna och jag tror att han någonstans där på scen fick smak för en värld han just lärt känna. 

Nu ska jag sätta mig och kolla lite nya löparkläder. Lite behöver man ju uppmuntra sig med när man ska springa lopp. Håller ni inte med? 

Kram och på återseende! 

Previous Post Next Post

You Might Also Like

6 Comments

  • Reply Suss 7 oktober, 2015 at 21:02

    Söt liten kille i ny jacka och snygg stor kille på modevisningen. Spännande med Göteborgsvarvet, Kram

    • Reply Rebecca 7 oktober, 2015 at 22:08

      Ja, de är godingar ❤️ Tiden går väl fort ibland bara tycker jag. Kram

  • Reply Cece 7 oktober, 2015 at 21:44

    Fantastiskt kul att se ett tecken från min favoritbloggerska igen! Kör hårt till Göteborgsvarvet, jag sprang mitt första halvmaratonlopp förra året och nu har jag hunnit med totalt tre. Och fler blir det, vilken boost det är att springa!! (Och jag delar ditt liv som gräsänka….mycket ensam pilotfru med barn här med!)

    • Reply Rebecca 7 oktober, 2015 at 22:10

      Oj, tre stycken på så kort tid. Imponerande!! Men jag känner att löpningen är rena terapin för mig och vi får väl se om det där med lopp är något för mig. Jag hoppas det:) Härligt att höra att vi är flera i samma båt. Det behövs när det känns tungt. Kram!

  • Reply Mallansvardag 11 oktober, 2015 at 22:47

    Brukar alltid vara med och springa ( ja eller gåspringa om jag ska vara ärlig ) Vårruset när det är i stan men ärligt talat är det väl egentligen inte för löpningen jag gör det utan mer för den härliga folkfesten det är.
    Vad modigt av er att våga er på hela 21 kilometer, men du om någon kommer ju att klara det galant : D

    Kram Malin

    • Reply Rebecca 12 oktober, 2015 at 19:39

      Tack gulliga du! Ja, jag hoppas att jag ska fixa det. På utsatt tid dessutom:) Kram

    Leave a Reply