de där dagarna som kallas livet

När det inte fungerar

Hej på er!

Det blev lite paus här på bloggen. Den senaste tidens jobb och annat tog ut sin rätt med full kraft. Sen bara tanken på att jag är själv sex helger i rad med barn tar ju ut sin rätt det också. Nu har vi just avverkat helg fyra… K har studerat den senaste tiden så det har varit extra mycket, inte nog med att han varit borta som vanligt vilket är ganska många dagar i månaden om man slår ut det. Det kan inte nog understrykas att det är ett speciellt liv när man är gift med en pilot som har bas i ett annat land.

I lördags fick jag lite nog av allt som varit på sistone och bad barnen raketpacka sina väskor och ringde min pappa och sa: Jag hoppas att det är ok, men vi kommer nu! 20 minuter senare så satt vi i bilen på väg mot Karlskrona. Barnen var överlyckliga över att träffa sina kompisar och jag började med lite taxikörning innan jag landade hemma hos mina föräldrar. Jag har hunnit med att tanka lite ny energi, hängt med fina underbara vänner och extended family och njutit. Karlskrona i mitt hjärta indeed ❤️

Under gårdagen tog jag mig också upp till friluftsområdet som ligger i närheten av där jag växte upp och sprang 8 km. Det gick förhållandevis bra, det onda knät till trots. Jag masserar, använder sulor med stöd och pelotter och har ett knäskydd som ska stötta upp.
löpning

Jag har inte kunnat springa särskilt mycket de senaste veckorna på grund av knät så det kändes som en oerhörd befrielse att kunna ta mig runt 8 kilometer igår. Löpningen, precis som fotograferingen är avkoppling och terapi för mig och när ingetdera har fungerat de senaste veckorna så kanske ni förstår min känsla. Idag var jag dock och hämtade ut ett hett efterlängtat paket innehållandes en kamera så nu ÄNTLIGEN ska jag kunna fotografera igen. Känns bra! Nu får vi bara hålla tummarna för att knät ger med sig det också.

En vän (en annan pilotfru skickade en video) och visst ligger det en hel del sanningar i den:)

Ikväll blir det en galet tidig kväll i säng för mig och jobbet får vänta tills i morgon!
Kram

Previous Post Next Post

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply Ljuva Magnolia 25 april, 2016 at 20:05

    Hello there superwoman!!
    Fasen vilken kämpe du är, jag fattar inte hur du lyckas rodda allt själv så mycket som du gör, heja dig!
    Jag har ju som du vet själv varit i en liknande situation, då Josef jobbade 3-skift och vi i princip alltid gick om varann. Precis som i filmen frågade alla ständigt mig vart Josef var, då jag oftast var själv, på middagar, stranden osv.. Han jobbade mest kvällar och helger.. Ibland kände jag mig helt knäckt, eller tom ofta under vissa perioder. Blev negativ och lite bitter. Har ju ingen direkt hjälp från mina föräldrar och så heller, de har aldrig förstått det där med avlastning, inte heller längtan efter barnbarnen finns där tillräckligt.
    Att ha en hund med helt skilda behov mot barnen var också minst sagt utmanande.
    Nu har ju vi det mycket mycket bättre och det är jag lycklig över. Hoppas att det kommer bli lättare för dig med, kanske kan mannen din bli stationerad närmare så småningom? Hoppas du har vänner och familj som stöttar och ställer upp, det behöver du.

    Stora kramen till dig!
    Catta

  • Reply happyvardag 26 april, 2016 at 19:59

    Åh, vad mysigt det hade varit att ses nångång då du är hemma. Gissar att du var i Bastasjö och sprang kanske. Kommer du en vardag så vet du att du alltid kan kika förbi Svettpärlan, så bjuder vi på lunch.
    Kram och ta väl hand om dig
    http://happyvardag.se/2016/04/26/gnaget-coach-jw-och-raif06/

  • Leave a Reply