resor

Ranelagh ❤️

Jag vet inte vad det var som lockade dit mig. Kanske var det den enkla gatan, de mysiga husen eller helt enkelt de små (men inte särskilt märkvärdiga) butikerna och fiken. På den tiden bodde jag i ett område som hette Rathmines men fann snart att jag sökte mig oftare och oftare till det närliggande Ranelagh

ranelagh5

Så en sak som stod högt upp på min lista var att få återse detta ställe. Som egentligen kanske inte skiljer sig så mycket från mängden men som kom att betyda så mycket för mig för tretton år sedan. Och saken är att jag fortfarande finner området lika förtjusande som jag gjorde på den tiden och Marica kände likadant.

ranelagh4

Det här var ett av de ställen som jag verkligen kände mig hemma på! Då för tretton år sedan fanns här ett fik som hette Seattle Coffee Company (det var innan Starbucks erövring) men som idag har bytts till det mer inhemska Butlers. Det var dock inte där vi hängde för lunch och brunch utan det var på Cinnamon.

ranelagh1

Detta härliga ställe som jag föll för på studs. Jag föll pladask så snart jag såg den rosa fasaden! Att sedan insidan var precis lika fantastisk, maten gudagod, personalen kalastrevlig och menyn så fantastiskt snygg gjorde inte saken sämre. Och sen är ju faktiskt kanel en av mina absoluta favoritkryddor så det kunde liksom bara inte gå fel.

ranelagh3

ranelegh9

Här blev det en lunch och en brunch och hade vi haft mer ork i söndags så hade vi nog knallat dit för middag också.

ranelagh2

På en av våra promenader till Ranelagh så stannade jag till och fotade denna brödbil varpå mannen vevade ner rutan och började prata, klart smickrad av att den svenska damen med den stora kameran knäppte av några plåtar på honom. Helt underbart! Och detta kännetecknar faktiskt den irländska mentaliteten. Alla är så otroligt vänliga och de har en värdegrund och en värme som få. Deras historia har nog klart gjort dem väldigt empatiska och ödmjuka.

Vi vandrade Marica och jag……. herrejösses vad vi promenerade! 30 000 steg fick vi det till en dag. Och då var det mest vandring runt om i de stadsdelar som jag för en period i mitt liv kallade för mitt hem. Vi vandrade till fik och barer som jag hade tyckt om, och njöt av samtal men även av tystnad. Det var en sak som både Marica och jag reflekterade över. Storheten i att bara kunna sitta tysta med varandra. Det är liksom inte alla man befinner det bekvämt med.

Nu är jag tillbaka i vardagen, men med ett stort leende på läpparna. Att återvända var faktiskt helt magiskt! På så många sätt ❤️

Previous Post Next Post

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply