de där dagarna som kallas livet, livet i familjen

välbehövligt lov

Nej, jag har inte kastat in handduken. Bara haft på tok för mycket att göra för att känna någon som helst inspiration eller ork till att blogga. Idag jobbade jag så den sista arbetsdagen och nu väntar ett MYCKET välbehövligt lov. Om några dagar är det exakt ett år sedan vi flyttade hem från Spanien och det har varit ett händelserikt och omtumlande år. På alla plan.

mon amie

 

Förra sommaren levde vi luffarliv och bodde runt i sommarstugor, hos mina föräldrar, kompisar och slutligen en stuga som vi sedan hyrde resten av hösten. Jag fick nytt jobb och började ganska omgående, samma vecka skulle barnen skolas in på fritids och dagis och börja göra sig bekanta med sin nya hemstad och sina nya kompisar. Arbetet/renoveringen med vårt hus fortskred och någonstans där på hösten trodde jag nog faktiskt aldrig att vi skulle flytta in. Någonsin. Så himla avlägset blev det till slut. Men sen lagom till lucia var det dags att flytta in och runt jul så stod vi med ett boende som skulle ”flyttstädas” och ett som skulle flyttas in i och allt möblemang som hade varit magasinerat skulle hitta sin plats. Kort därpå fick jag bihåleinflammation och låg däckad i flera dagar. Givetvis när Kristian var på ett av sina jobbpass i Spanien. För han fortsatte ju att jobba i Spanien hela hösten.

karlskronalampa

 

I början av detta året blev min älskade farmor svårt sjuk och någon månad senare bestämde hon sig för att lämna detta jordeliv och återförenas med min käre farfar och farbror i himlen, där någonstans bortom molnen där himlen alltid är blå. Därav mina många resor till Karlskrona denna vår. Även om farmor nådde en högaktningsvärd ålder så lämnade hon ett otroligt stort tomrum och saknad efter sig. I köket finns det numera en samling Mon amie som tillhört farmor och farfar och som gör mig påmind om dem. I matrumsfönstret står en av lyktorna som brukade tändas i hemmet på Saltö vid lite högtidligare tillfällen samlade med några av ljusstakarna från ”finrummet.”  Det känns fint att få ha delar från farmor och farfars hem här hos oss och de bidrar till att skapa en alldeles särskild känsla.

Ja, så som ni säkert förstår så har det varit lite mycket att ta in detta året. Inte för den delen sagt att det bara har varit jobbigt och negativt. Motsatsen på de allra flesta plan faktiskt. Jag har träffat och fått förmånen att jobba tillsammmans med världens underbaraste kollegor på den allra härligaste skolan,  flyttat in i vårt drömhus, sett barnen så sakteligen landa i sitt nya sammanhang, fått en soulmate för livet och lärt känna så många nya härliga människor. Men det finns en stor saknad och tomhet efter min fina farmor.  Himlen dock har fått en ny ängel. En kaffekokande (med Don Pedro så klart)  sådan som alltid har tid för ett samtal, är en baddare på att sy gardiner och sy upp byxor och som har lärt mig att aldrig döma någon. De kan skatta sig lyckliga där uppe!

Kram så länge!

Previous Post Next Post

You Might Also Like

4 Comments

  • Reply Ljuva Magnolia 17 juni, 2015 at 19:28

    Så fint du skriver Rebecca, om din kära farmor, jag blir så rörd och börjar själv sakna mina nära som blivit änglar.. Vilka vackra minnen du har kvar, i dem tingen finns lite av själen från dina farföräldrar..

    Tänk att det gått ett år ändå, sedan flytten, har gått så fort! Men så tufft ni haft det under denna tid, även om det varit mycket bra som du säger så är det nästan lite för mycket för att orka. Beundrar dig och din kraft. Hoppas ni får en lång och skön sommar tillsammans nu, med tid att stanna upp och bara njuta, inte minst av ert otroligt vackra hem som ni gjort så fint.

    Stor kram,
    Catta

  • Reply Mian på Finaste mattan 18 juni, 2015 at 05:50

    Ibland landar de saknade i ens tankar och det känns som om de är med en liten, liten stund…

  • Reply Cecilia 18 juni, 2015 at 13:30

    Vi lärare behöver verkligen vårt lov för att orka med 45 h veckor resten av året, men det låter som att du behöver det extra mycket i år! Ta hand om er och njut av ert vackra hem!

    Kramar

  • Reply Jenny 19 juni, 2015 at 22:43

    När jag läste om din farmor blev jag väldigt tagen. Man måste få känna sorg och även glädje i dessa tider och det tycker jag du beskriver så fint Rebecca! Jag har tårfyllda ögon nu, precis när jag ska lägga mig:) och det känns bra…
    Kram

  • Leave a Reply